toplist lp

leftmenu

 

 

 

"Moments passed" Ewan Svensson Trio
"resultatet är helt fantastiskt bra"
Smålandsposten

"Sunrise on the moon"
"Rekommenderas!" ST
Kyrkokonserter med
Janne "Loffe" Carlsson

Kyrkokonserter med
Hannah & Acoustic 3






 
Streams

Streams


Ewan Svensson - guitar
Yasuhito Mori - bass
Magnus Gran - drums



Ewan Svensson Trio (1996)
(Dragon DRCD 291)

Piece IV
Arcachon
Spring is Here
Quietly
Höstglimtar
Just Like Before
Weird Blues
Pancake Rock
Carlo's Dream
Autumn in New York
Waltz for Ann
Short Talk (mp3)
Late Evening

All compositions by Ewan Svensson
except 3 by Richard Rodgers, 8 by Leif Svensson, 9 by Barney Kessel and 10 by Vernon Duke.

Recorded at Bohus Sound Recording, Kungälv, Sweden,
September 3, 1995 and February 21,22, 1996
Sound Engineer: Åke Linton
Photos: Per Bergbom
Front Cover Photo: Leif Svensson
Front Cover Design: Justus Hultgren
Layout: Sofia Westin
Produced by Ewan Svensson
Executive Producer: Leif Collin

 

"Swedish axe god Ewan Svensson is one of those unheard-on-this-side-of-the-Atlantic guitarists whose approach to the instrument is quietly virtuostic. He was deeply influenced by the early ECM sounds made by Ralph Towner and John Abercrombie and is a contemporary of Pat Metheny, with the same lyrical sensibilities as those men, but a more democratic manner of running a trio. With truly gifted bassist Yasuhito Mori and Swedish master drummer Magnus Gran, Svensson crafts a series of gentle articulations, angular jazz motifs, and haunting soundscapes -- sometimes in the same tune -- for the
purpose of enveloping the listener in his intensive and exhaustive investigations of mode, timber, and tonality. Noteworthy here are the swinging "Weird Blues," with its knotty arpeggios that are played easily and fluidly without a hint of stressing the instrument's fabric, and the gorgeous "Höstglimtar," with a languid interplay between Svensson and Mori, with an unreal sort of suspended time dance by Magnus. Also worth noting is the ethereal "Arachon," with an unhurried solo that takes the melody through the mode and creates an alternate sound world with lovely interplay between the rhythm section, and the closer, "Late Evening," which is one of the most elegiacly pastoral pieces ever composed for the instrument. ~ Thom Jurek, All Music Guide


Ingen vanlig Svensson
Göteborgsstationerade gitarristen Ewan Svensson väckte uppmärksamhet när han i slutet av 70-talet bröt fram som ledare för egna grupper. Att redan nu kalla honom veteran är alltför tidigt, men nog är det imponerande att han fortfarande är stadd i spännande utveckling, räknad
som ett av landets absoluta toppnamn på sitt instrument. Likaså att varje ny skiva från honom blir ett spännande möte med en musiker som ständigt förfinat sin musik. Han har visat att det alls inte är nödvändigt att bo i Stockholm för att kunna försörja sig som jazzmusiker. Med Göteborg som bas har han spelat på klubbar och festivaler runt om i Europa, framträtt i åtskilliga länders radio- och TV-medier och gjort flera internationellt uppmärksammade skivor med egna grupper. 1991 kom den första CD´n, Present Directions, som fick lysande omnämnanden i fackpress och större dagstidningar. Det var framförallt triospelet som uppmärksammades. Svenssons melodiösa originalmusik och trions sätt att gestalta dem gouterades mycket påtagligt. Men även det fint ihophållna solospelet på gitarren vann gehör. Då som nu var Magnus Gran trions trumslagare. Palle Danielsson spelade bas men på den här skivan, Streams, är det Yasuhito Mori som tagit över den stämman. Under flera år en ofta åter-kommande medmusikant i Svenssons kammarjazziga kombinationer, från 1993 i den här formeringen med Gran. Av de tretton titlarna är Rodgers, Barney Kessel, Vernon Duke och för mig okände Leif
Svensson upphovsmän till var sin melodi. Resten är Ewan Svenssons egen blåtonat melodiösa musik, en lisa för öron och själ även att sträcklyssna till.
Apropå Leif Svensson så har han svarat för frontfotot. Om det är samma Leif som plitat ihop Pancake Rock så delar jag hans uppfattning om att rock och
jazz även kan ha det blått melodiska som gemensam nämnare.

BENNY TWIGG (ur Jazz Stage nr 1/97)